ORIGINAL SONGTEXTE
Han föddes vid Lasso, där löjorna stimma
i vågor, som glittra likt pärlor och vin.
Han kom i det gulaste månljusets timma
till stränder, där ängsgräset blommar som lin. Han döptes av vinden, som for genom gräset,
till "Sizzi av Lasso" av springarnas ätt,
men kallades hare av folket på näset
och dömdes till döden av jägarnas rätt. Och dagögat, höken, såg skarpt där neröver:
"Det rör sig, det prasslar i strandlinjens blom,
jag seglar väl ner när ett mål jag behöver,
jag skjuter - det kan ej bli värre än bom!" Och nattögat, räven, gick fram och gick åter:
"Kan undra var Sizzi i kväll håller till?
Kan undra om liten går vilse och gråter,
han kan dock få sällskap i natt om han vill." Men Sizzi gick glad genom ängar och hagar
och gömde sig djupt in i Råmyra skog,
och bort flögo sommarens rosiga dagar,
och Sizzi fick leva, förunderligt nog. Och vintern slog bro mellan stränder och öar,
där lövskogens grönska låg vissnad och strödd,
och vit över slogar på infrusna öar
och vit över ängen, där Sizzi var född. Då travade döden en dag genom skogen
med herregårdskoppel och blanka gevär,
och jakten tog fart uppåt Hagbergaslogen
och gick nedåt Lasso och stannade där. Där hörde vi ekot av smällarna sjunga
kring Lasso, kring dalen och skogen och sjön,
där fick han ett skott genom flåsande lunga
och blodet rann rött på den gnistrande snön. Vid Lasso, där isarna råmande brista,
vid foten av Kvarnklintens vissnade fur,
där tumlade Sizzi omkring i det sista,
där stannade drevet, där blåstes i lur.
ÜBERSETZUNG
Er kam auf die Welt, wo schaukelnde Wellen
im Sonnenlicht glitzern wie perlender Wein,
wo funkelnde Sterne die Mondnacht erhellen,
am Ufer bei Föhren und blühendem Lein. Getauft von den Winden, die kraulten im Grase,
ward “Sizzi von Lasso” vom Hasengeschlecht,
genannt von den Leuten in Lasso nur Hase,
verurteilt zum Tode nach Jagdherrenrecht. Das Tagauge Habicht im Flug sah von oben:
“Es rührt sich im Grase, und was es auch sei,
vielleicht nur ein Happen, doch will ich ihn loben,
ich schieße – im schlimmsten Fall schieß ich vorbei.” Das Nachtauge Fuchs kam geschlichen vom Raine:
“Warum nur ist Sizzi heut abend so still,
vielleicht ist der Kleine betrübt und alleine,
ich will ihm Geselle sein, wenn er es will.” Doch Sizzi ging glücklich durch Auen und Hage
und tief sich versteckte im Råmyra Wald.
So flogen die sommerlich rosigen Tage.
Am Leben blieb Sizzi und groß wurde bald. Der Winter schlug Brücken von Inseln zur Wiese
verwelkt war das Grün, und das Laub lag verstreut,
und weiß lag das Eis und der Reif auf der Wiese,
wo Sizzi ein Jahr bald des Lebens sich freut. Da trabte der Tod durch den Wald zu dem Hasen
mit Herrenhaus-Meute und blankem Gewehr.
Zur Treibjagd bei Hagberga Alm ward geblasen
hinunter zu Sizzi und hinter ihm her. Man hörte die Schüsse, vom Echo gesungen,
bei Lasso um Täler und Wälder und See,
es peitschte die Kugel durch keuchende Lungen,
da rann es blutrot auf den knisternden Schnee. Bei Lasso, wo Eisschollen krachend sich biegen,
am Fuße der Föhre, wo Sizzi geborn,
dort taumelte Sizzi und reglos blieb liegen,
dort ruhte die Treibjagd und tönte das Horn. ____
© Klaus-Rüdiger Utschick. Die Schneeharfe. Schwarze Lieder von Dan Andersson. München 2018. Anacreon-Verlag