ORIGINAL SONGTEXTE
Jag såg en sovandes
höjda haka,
det svarta skägget
låg ungt och vekt
vid silverkanten
av tröjans halsrand
omkring ett ansikte
stolt och blekt. Jag såg en sångares
vemodspanna,
det mörka håret
i ädelt fall,
den manligt svärmiska
sorgsna läppen,
som kanske sjöng i
kung Alberts hall. Jag såg hans dödsdystra
ögon öppnas
att söka någon,
han aldrig fann,
han slöt dom åter,
och i detsamma
den syn som skymtat,
i luften rann. Men länge hörde jag
mjukt melodiskt
hans tanke tala
sitt mörka tal,
sin halvutslocknade
sångarsaga
från någon walesisk
eller angli stad. "Har jag ej älskat någon,
en som var huld och vän,
sov jag och drömde jag, låg jag
ej emot kvinnoknän,
medan den mörkröda solen
sjönk bakom ekar hän. Länge drack vi i lönn med
ögat av tårar vått
eller med svårmodslöje
kärlek i ont och gott,
kärlek i synd och lycka,
kärlek i lust och brott. Hörde jag nyss, att munkens
röst i mitt öra ljöd:
'Livet är skönt att se till,
kärlekens kind är röd,
nu har din älskade vitnat,
nu är Osviva död. Nu skall Osviva sova
länge i slummer sval,
sömnen och drömmen och döden
var hennes eget val,
aldrig hon ångrade, aldrig
går hon till himmelens sal.' " Som hav i svallning,
när vinden kommer,
som våg i vandring
gick suset fram
av dagens aning
i Hadesnatten
fördold och hemlig
och undersam. Och över anleten
stundom föll det
en glimt av klarare
ljus än förr,
men ännu svagt som
en månestrimma
från livets natt
genom dödens dörr.
ÜBERSETZUNG
Ich sah eines Schlafenden
Rosenwangen,
das schwarze Barthaar
lag jung und weich,
die Silberkante
am Rand des Hemdes
umgab ein Antlitz
stolz und bleich. Ich sah des Sängers
Wehmutsstirne,
die dunklen Haare
in edlem Fall,
die männlich schwärmenden
traurigen Lippen,
die einstmals sangen
in Arthurs Hall. Ich sah todesdüstere
Augen blicken
und suchen jemand
und finden nicht
und matt sich schließen –
und wie es erschienen,
war wieder zerronnen
in Luft das Gesicht. Doch lange hörte ich
seine Gedanken,
die lautlos sangen
in dunkler Qual,
eine halb vergessene
Sängersage
aus einem wälischen
oder anglischen Tal. “Gab ich ihr nicht meine Liebe,
die liebend sich mir gab hin,
schlief ich und träumte und lag ich
denn nicht an der Liebsten Knien,
als niedersinkend die Sonne
rot hinter Wolken schien. Lange wir tranken die Tränen,
Tränen aus seliger Brust,
tranken mit Schwermutlächeln
Liebe, der Stunde bewußt,
Liebe in Glück und Sünde,
Liebe in frevliger Lust. Hörte ich von dem Mönche
sagen der Liebe Gebot:
’Leben ist schön und vergänglich,
Wangen der Liebe sind rot,
deine Geliebte bezeugte,
deine Osviva ist tot. Deine Osviva wird schlafen
lange in Schlummers Tal,
Schlaf in Traume und Tode
war ihre eigene Wahl,
niemals bereute sie, niemals
geht sie zum himmlischen Saal.’ " Wie vom Meer im Schwalle,
wenn Winde kommen,
wenn Wogen wandern,
ein Sausen kam,
ein Tagesahnen
im Hadesdunkel,
verborgen, heimlich
und wundersam. Und über Gesichter
fiel bisweilen
ein Schimmer noch klareres
Licht als zuvor
und dennoch vage
wie Mondesstrahlen
in Lebensnacht
durch Todes Tor. ____
Gustaf Fröding. Schilf, Schilf, rausche. München 1999. Anacreon-Verlag. Übersetzer und Herausgeber: Klaus-Rüdiger Utschick