ORIGINAL SONGTEXTE
Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång: ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören — något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt! Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vilda havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt. Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud. Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro. Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
’Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!’ Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd. Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull. Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”
ÜBERSETZUNG
Um den Bettler von Luossa saß das ganze Dorf im Ring
und am Lagerfeuer hörte seinen Sang
über Tippler, über Bettler, über manches Wunderding
und seine Sehnsucht eine ganze Mondnacht lang: “Irgendetwas hinter Bergen, jenseits Blumen und Gesängen,
irgendetwas hinter Sternen und dem heißen Herzen mein –
hört ihr? – etwas raunt und flüstert, will mich locken und bedrängen:
‘ Komm zu uns, denn diese Erde kann dein Reich nicht länger sein. ’ Oftmals lauschte ich ganz still dem leisen Wogenschlag am Strand,
und es rauschte still das wilde Meer im Traum,
und die Brandung warf mich sanft in jenes formenlose Land,
wo die Liebsten, die wir kannten, haben Raum. Für ein ewig wildes Sehnen haben Mütter uns geboren,
aus den Wehen der Geburt stieg unser erster Jammerlaut,
und zu Gaukelspiel und Taumel hat die Erde uns erkoren,
als wir spielten Elch und Löwe, Bettler, Schmetterling und Gott. Saß ich still an ihrer Seite, deren Herz gleichsam war meins,
schaffte sie Behagen unsrem Nest im Nu,
doch mein Herz rief unter Qualen: ‘ Was du hast, ist doch nicht deins ’,
und ein Dämon führte mich zu Trost und Ruh. Was ich liebe, ist verborgen in der tiefen dunklen Ferne,
und mein rechter Weg ist hoch und wunderbar.
Und im Lärm und Trubel lockt es mich zu beten zu dem Herren:
‘ Nimm die Erde fort, daß etwas kommt, was vordem niemals war! ’ Folg mir, Bruder, hinter Berge zu den stillen kühlen Fluten,
wo die Meere träge schlafen in dem Bett aus Bergen weit.
Hinter Berg und Himmel heim zu meiner Mutter will ich sputen,
die mit goldumglänztem Nebelschleier schmückt ihr Rosenkleid. Kühlt, ihr Wogen, unsre Wangen, die im Fieberfeuer glühen,
spült uns Meilen fort vom Leben, eh der Morgen schimmert fahl!
Ich war nicht von dieser Welt, und endlos waren meine Mühen,
meine Unruh, meine Zweifel, meine heiße Liebesqual. Sieh am Muschelstrand das Tor, um das sich Rosenranken schlingen,
dort wo Wracks am Grunde modern und die Müden finden Rast.
Echos nie gehörter Lieder wie die Fiedeln silbern klingen,
wo des Glückes Kinder wohnen in dem Dom aus Sonnenglast.“ ____
Die Schneeharfe. Schwarze Lieder von Dan Andersson. Hrsg. u. übersetzt von © Klaus-Rüdiger Utschick. 2018. Anacreon-Verlag